Idag har vi varit och hälsat på hos dagiset som barnen förhoppningsvis ska börja på i höst. Det är tydligen jättesvårt att få plats där men eftersom vi bor så nära har vi en viss förtur. Hoppas hoppas!
Jag har alltid varit lite skeptisk till dagis, kanske eftersom jag själv inte har gått och helt enkelt vet för lite. Men det kändes jättebra. Fina lokaler och trevlig personal som verkade ha en vettig syn på saker och ting. Dessutom har de en utedagisgrupp som vi så småningom är intresserade av.
Nils och Erik kunde ha börjat idag om de hade fått bestämma. Inomhus fanns hur mycket som helst att utforska för att inte tala om där ute, där det fanns stora barn att titta på och sandlådor att gräva i. Och Erik, som jag har oroat mig lite för då han är så reserverad, han hängde runt halsen på förskoleläraren som visade oss omkring. Han dirigerade runt henne med pekfingern för att titta på olika saker, det var true love vid första ögonkastet :-).
På vägen hem var jag tvungen att gråta en liten skvätt. Tänk, jag ska gå från att vara med dem i stort sett hela tiden till att vara borta från dem hela långa dagar. Det känns tungt. Men till och med jag inser att de kommer att gilla dagis. De är två väldigt aktiva killar och jag har svårt för att ge dem den stimulansen de behöver här hemma.
6 kommentarer:
Känner igen den där separationskänslan (ångesten), men det kommer att gå jättebra. Sen har de ju en fördel att de alltid har varandra att ty sig till.
Jag har arbetskamrater som har barn på det dagiset som jag antar att ni besökt :-) och de har bara gott att säga. Kram Lotta
Ja, jag har också hört mycket positivt. Men jag fick höra igår att det inte var någon självklarhet att de hamnar på samma avdelning för de vill ha rätt åldersfördelning och inte för många i samma ålder i varje grupp......usch.
Åh, vad jag känner med dig! Men det kommer att bli jättebra. Är du nöjd och trygg med att lämna dem där kommer de också att känna det.
Jag har också seperationsångest delux här hemma.
Simon och Robin går på olika avdelningar. De är ofs inte tvillingar, men väldigt sammansvetsade. I deras fall är det bra. Då behöver inte Simon övervaka Robin hela tiden och kan slappna av och leka.
Tänk på att de är utbildade för att kunna barns bästa -det hjälper för mig när jag tycker det är jobbigt.
Trevlig helg!
Kram Johanna
Jo, det känns bra att veta att man lämnar barnen i trygga händer. Och att veta att de är redo för det. Men lite sorgligt ändå :-).
Tror det är lite annorlunda med tvillingar än med vanliga syskon. Dels har de varit hos varandra sen livmodern och dels för att de är precis lika gamla. Jag har inte en som tar hand om den andra på samma sätt som det blir om den ene är äldre, utan de tar snarare hand om varandra. De är också väldigt beroende av varandra och blir nästan lite deppiga om vi har delat på dem en hel dag.
När de är så här små och ska vara borta från oss för första gången så känner jag att det är viktigt att de går på samma avdelning. Sen när de blir större så kommer det säkert vara annorlunda.
Förstår dig, det där med att de är så beroende av varandra, och man kan ju hoppas att förskolan tar lite hänsyn till det.
Hoppas ni får svar snrt, så ni vet.
Kram.
Glömde skriva... Hoppas du inte missförstod mig, när jag skrev om Simon och Robin.
Jag menade inte att deras lösning är den bästa för er. Klart att Nils och Erik är budna till varandra på en helt annan nivå som tvillingar än som Simon och Robin som är syskon. Och jag förstår dig att du vill ha dem på samma avdelning. Det hade jag också velat.
Men som jag skrev innan, så hoppas jag att det blir som ni önskar.
Kram igen.
Skicka en kommentar