En gång i tiden så var jag ganska djup. Eller jag kanske inte ska överdriva, men jag intresserade mig i alla fall lite för omvärlden. Jag läste ledarsidan i tidningen, jag gillade att diskutera saker med D, jag läste 1-2 böcker i veckan......Nu kollar jag snabbt rubrikerna sen slänger jag tidningen åt sidan för att kolla mina mail. Om D startar en intressant diskussion så byter jag samtal ganska fort till något mindre tänkvärt. Och jag har inte ens orkat mig förbi första sidan i nya Harry Potter, en BARNBOK! Tycker den verkar så grymt lång och komplicerad :-).
Följande intelligenta konversation utspelade sig hos oss härom dagen:
D: Jenny vad heter den där läkarserien som utspelar sig i Seattle?
Jag svarar på fullaste allvar: Chicago Hope.
Och D är inte mycket bättre han. När vi gick hem från mina föräldrar igår kväll så gick vi utmed Tennisvägen förbi tennisbanorna. Då utbrister D: Aha, nu fattar jag varför det heter Tennisvägen! Vi har bara gått förbi tennisbanorna 57000 gånger sedan vi flyttade hit och först igår så trillade polletten ner.