Idag har vi varit och hälsat på hos dagiset som barnen förhoppningsvis ska börja på i höst. Det är tydligen jättesvårt att få plats där men eftersom vi bor så nära har vi en viss förtur. Hoppas hoppas!
Jag har alltid varit lite skeptisk till dagis, kanske eftersom jag själv inte har gått och helt enkelt vet för lite. Men det kändes jättebra. Fina lokaler och trevlig personal som verkade ha en vettig syn på saker och ting. Dessutom har de en utedagisgrupp som vi så småningom är intresserade av.
Nils och Erik kunde ha börjat idag om de hade fått bestämma. Inomhus fanns hur mycket som helst att utforska för att inte tala om där ute, där det fanns stora barn att titta på och sandlådor att gräva i. Och Erik, som jag har oroat mig lite för då han är så reserverad, han hängde runt halsen på förskoleläraren som visade oss omkring. Han dirigerade runt henne med pekfingern för att titta på olika saker, det var true love vid första ögonkastet :-).
På vägen hem var jag tvungen att gråta en liten skvätt. Tänk, jag ska gå från att vara med dem i stort sett hela tiden till att vara borta från dem hela långa dagar. Det känns tungt. Men till och med jag inser att de kommer att gilla dagis. De är två väldigt aktiva killar och jag har svårt för att ge dem den stimulansen de behöver här hemma.