D höll på att dö i morse när han såg att barnen hade fått mockasiner. Han trodde att han hade somnat och vaknat på 70-talet. Själv har jag svårt att se mockasiner som en 70-tals grej för även vi som var småbarn på 80-talet hade mockasiner! På min Montesorri förskola 1984 hade alla barnen det i alla fall. De är superpraktiska nu, när barnen springer omkring i gåstolen.
Den här bilden tog jag häromdagen. Barnen satt och lekte som vanligt och helt plötsligt får Nils för sig att han måste bita brorsan i huvudet. Erik är inte den känsliga typen så han bara lekte vidare.
Föddes det kl23.35 en liten pojke. Han vägde 3180g och var 47cm lång. Han firar sin dag genom att åka fram och tillbaka till Stockholm för jobbets skull. Grattis på födesledagen D!
Glöm den gamla tvillingklyschan "dubbel glädje" för det är faktist trippel glädje! Jag är glad för Nils, jag är glad för Erik, jag är glad att de har varandra. Så fort de får syn på varandra numera så tjuter de av glädje.
Jag och D har båda ett par kilo som vi skulle behöva gå ner så vi har bestämt oss för att hålla igen lite på sötsakerna. Ni som känner mig kan ju tänka er hur bra det går. Jag stod ut i en dag (igår) och jag åt nog 5 äpplen utan att känna att sötsuget var tillfredställt. Idag gav jag upp och bakade mockarutor. Lite misslyckade blev de men ack så goda!
Jag tror jag får satsa på lite motion istället........tvyärr verkar de dagarna då man kunde säga "hoppsan, jag har ätit ett halvt kilo godis och 2 kexchoklad om dagen och ändå gått ner 3 kilo"vara förbi :-).
Min syster har alltid med sig fantastiskt fina presenter till barnen hem från Kambodja. Fina träsaker och handsydda tygleksaker. De ger välbehövda färgklickar till barnens annars väldigt blåvita rum.
Tygleksakerna är gjorda av en organisation som heter Nyemo (http://www.nyemo.com/) som lär utsatta kvinnor handarbete som de sedan kan använda sig av för att skapa en egen inkomst. Jag är mycket för den här typen av bistånd - där man inte bara skyfflar in pengar utan VERKLIGEN ser till att folk kan stå på egna ben och därmed kan föra landets utveckling framåt på ett hållbart sätt.
Oj där kom nationalekonomen i mig fram, ber om ursäkt, jag som har ambitionen att hålla min blogg till ytliga saker ;-).
Detta är Nils nya läte sedan ca 3 veckor tillbaka, det har ersatt det berömda "ah-gee"nästan helt. Han fattar nog inte vad det betyder och han tilltalar nog inte mig direkt. Men det är ett allmänt missnöjesläte som jag reagerar på och jag försöker lösa hans problem - trött, hungrig, uttråkad, irriterad på brorsan som drar honom i örat - så gott jag kan. Snart har han nog fattat att mmmmammma - det är jag!
På senare tid har jag upptäckt att barnen är väldigt medvetna om vem de ska vända sig till med sina behov. När de var nyfödda så var de så klart väldigt krävande men det spelade ingen större roll vem som matade eller tröstade. Nu börjar de ana att den där mamma, hon som kommer och tar upp oss ur sängen på morgonen och som fixar mat, det är nog hon som i första hand ska ta hand om oss. Detta är helt underbart och det börjar sjunka in hos mig också att jag faktist är någons mamma! Men samtidigt blir man lite rädd inför denna enorma uppgift. Tänk om jag gör dem besvikna, tänk om jag inte kan skydda dem från alla elaka människor, TÄNK OM JAG INTE ÄR DEN ALLRA BÄSTA MAMMAN I VÄRLDEN (för det är jag redan inte ;-)) etc etc.
Ojojojoj! Undrar om D känner likadant? Tror inte det, han är lite mer "det löser sig Jenny" och skönt är väl det. Barnen behöver inte 2 neurotiska föräldrar.
